Spackla väggar

Då har jag spacklat väggar i blivande sovrummet. I kväll ska det slipas ner och därefter kan tapeterna sättas upp.

Körde som Ernst, barfota.

20120724-113757.jpg

Annonser

Projekt sovrum

I dag var det skitväder igen. Överraskad? Nej. I brist på annat så påbörjade vi projekt sovrum. Så makens första semesterdag så har jag rivit tapet och slipat väggar medan maken varit med lilleman.

Vi har hunnit med att kika på tapeter och har nog även bestämt oss för vilka.

Nu är det slutarbetat för i dag. Nu blir det film istället.

20120723-201445.jpg

20120723-201452.jpg

20120723-201458.jpg

Ängsö

Några bilder från dagens utflykt. Ängsö var platsen. ”Grevens stig” trampades av våra fötter.

20120722-223412.jpg

20120722-223423.jpg

20120722-223429.jpg

20120722-223437.jpg

TBE & Borrelia

Hittade just en fästingjävel i duschen. Snuskbullen hade bitit sig fast på mitt bröst. Nu sitter jag och oroar mig för TBE och Borrelia. Fattas bara att jag ska bli ansiktförlamad och få hjärnhinneinflammation.

Hypokondriker.

Jag hatar fästingar. Jäkla ohyra.

Tar mig runt

Det går inte fort men jag joggar iaf hela tiden. Godkänt.

20120722-195749.jpg

Drastiska metoder

Åtta månader sen jag var gravid och jag väger fortfarande på tok för mycket. 6kg mindre sen 111106. Skandal.

Mammakilona älskar mig. Jag avskyr mina mammakilon. Det blir att ta till drastiska metoder. I dag äter jag frukost LCHF-style. Bye, bye bröd, ris, potatis, och annat mjöl- och sockerbaserat. Jag ska inte vara en ”big fat mama”.

20120722-103855.jpg

Written a book

Nu har jag skrivit färdigt min bok. En barnbok. Nu återstår att skriva ut manuset och att skicka in den till ett förlag. Hmm, vågar jag? Jag är nog lite knäpp trots allt. Varför i hela friden skulle jag lyckas få en bok utgiven?

Vi får se om jag vågar skicka in den. Egentligen är det ju bara att skicka in den och inte ha några som helst förväntningar. Man måste ju försöka, eller? Jag trodde ju inte att jag skulle bli gravid men vi försökte och nu ligger min man och sover bredvid vår son i rummet bredvid så det är ju inte dumt att försöka.

Jag ska nog ta och skicka in min text. En lever ju bara en gång.

Äntligen två

Maken har äntligen semester och föräldraledighet. Nu får lillen och jaåg sällskap. Så skönt!

Skål.

20120720-232907.jpg

Learned the hard way

111106

Jag har blivit mamma. 16 timmar efter att vattnet gått där hemma i samband med att jag lyfte upp katten i sovrummet så har han äntligen kommit. En pojke, en Ebbot. Lyckan basunerades ut via SMS till den närmsta familjen och när alla första intrycken lagt sig lades nyheten ut, tillsammans med en bild, på Facebook. Gratulationer och lyckönskningarna strömmade in. Alla var så glada för den lille pojken.

Tänk vad enkelt det är att skriva fina ord när man välkomnar livet. Det nya livet. Varför är det inte på samma sätt när man säger farväl till livet? När någon dör. När sorgen sveper över en.

En väninna förlorar sin mamma. En mamma som liksom min kämpat mot sjukdom och klåparaktig sjukvård under en lång tid. Hur bemöter jag det? Jag skriver några ord via chatten på wordfeud och skriver någon mening över Facebook. Inte så mycket mer. Jag är feg.

Drygt en månad senare så händer det ofattbara. Min mamma dör. 120227. Ingen hör av sig. Den tystnaden, den är för jävlig. Folk vet men de säger inget. De låtsas inte om det. De är lika fega som jag var. En handfull vänner hör av sig, ringer, skickar blombud, kommer på besök. Det värmer något oerhört. Den stora massan är dock tyst, knäpptyst. Är det inte märkligt hur vi människor fungerar? När vi behöver varandra som mest så sviker vi. Då åker skygglapparna på. Då stänger vi dörren. Vi vet ju inte vad man ska säga. Det var så jag tänkte. Jag visste inte vad jag skulle säga. Hur skulle jag bete mig? Den där tystnaden är ju så jobbig så jag var tyst och sade inget.

Jag lärde mig detta när mamma dog. Jag ska aldrig mera vara tyst. Tystnaden är fruktansvärd. Det sista jag ville var att bemötas med tystnad. Det kändes som jag drabbats av pesten. Alla undvek mig. Svärmor erkände till sist efter några veckor av tystnad ”Jag är inte bra på känslor, jag lagar mat åt dig istället.”.

När jag har en vän som förlorar sin mamma eller annan närstående så ska jag från och med nu:

*Ringa
*Skicka blombud eller ett kort
*Besöka min vän, kanske komma med lite mat.

Tre enkla saker som betyder så mycket. Jag ska aldrig mer vara tyst. Att bli lämnad ensam i sorgen är förfärligt. När jag satt med min nyfödde son i famnen och överröstes av lyckönskningar och presenter så förändrade det inte lyckan. Det underlättade ingenting. Jag var tacksam men jag var urstark och lycklig trots lyckönskningarna. När mamma dött och jag satt ensam med sorgen då hade jag ett större behov av att synas. Ett större behov av att veta att jag inte är ensam. Ett större behov av samtal och besök.

Är det bara jag som tänker så här? Jag tror inte det.

Vattendjur

Han älskar att bada.

20120719-102414.jpg

20120719-102429.jpg

20120719-102444.jpg